Jag är sjuk idag så har spenderat dagen på sofflocket. (Har ju börjat jobba alldeles för mycket) Iaf, jag sitter och tar igen massa ”Kvällsöppet” avsnitt och vet att jag är brutalt efter idag.
Har lite åsikter om det här med religiösa friskolor. Jag förstår inte riktigt grejen med att hälften av Svenska folket vill ha bort friskolor, samtidigt som jag till viss del håller med. Först och främst, jag är ateist och skulle i ärlighetens namn hellre sätta mitt barn i en friskola än i kommunala skolan. Varför?: Jo för att jag tycker den kommunala skolan suger och det känns inte som varken politiker eller lärare tar fullt ansvar i de kommunala skolorna. Samtidigt är jag väldigt splittrad över de religiösa friskolorna där det i debatter pratas om hjärntvätt och objektiv lära.
Jag tycker väl inte att det är bra där läran om evolution slås bort av den bibliska läran om hur människan kom till. Samtidigt kan jag se svårigheter att till exempel växa upp som homosexuell eller bisexuell i en religiös friskola där homosexualitet är sett som något fel. Som öppet bisexuell så kan jag förstå svårigheterna. Jag har aldrig haft en direkt religiös familj och har väl alltid ansett att min familj är väldigt öppensinnad och ändå var det inte självklart och jättelätt att komma ut för dom. Hur skulle det vara att komma ut när alla runt omkring är fördömande?
Jag ser både för och nackdelar med religiösa friskolor men skulle ju först och främst lägga fokus på att få de kommunala skolorna bättre innan jag skulle ta debatten om hur vida friskolorna ska förbjudas. Det känns som att det är lite att börja i fel ände. Som sagt, som läget ser ut nu i de kommunala skolorna skulle jag ta mig fan överväga att sätta mina barn, om jag hade några, i en friskola!
Fan vad vuxen jag känner mig! xD Återgår till Kvällsöppet.
Nu har allt lagt sig en aning. Stefan träffar mig fortfarande. Jag har dock valt att inte höra av mig till honom för att inte lägga press på honom och vi har hittills inte pratat om framtiden och vart vi står i förhållande till varandra, men just nu gör det inte så mycket. Det kommer när det kommer.
Stödet från min syster och min mamma är större än jag först trodde. Jag visste inte att dom älskade mig så mycket och ibland undrar jag om jag förtjänar det med tanke på hur jag har behandlat dom. Ni ger mig luft under mina vingar och ni får mig att känna som jag skulle kunna ta över världen. Utan er hade jag inte klarat av att hantera de svårigheter jag gång på gång ställs inför.
Ja, iallafall. Jag har faktiskt grinat inför en vän för första gången ever men det var nog inte en dålig sak egentligen. Jag har ju alltid haft svårt att prata med folk när det är saker som tynger mig och alltid känt att jag ska klara allt själv. Jag försöker bryta det mönstret eftersom det bevisligen inte har funkat. Vänner och familj är ju där för att stötta och varför inte utnyttja det? Jag har mer eller mindre lovat mig själv att om jag känner suget att dricka eller jag känner mig låg över saker i mitt liv och börjar tvivla på att jag kan hantera det själv, så ska jag ringa till någon. Vem spelar egentligen inte så stor roll, så länge det är någon jag vet bryr sig om mig. Visst, jag känner mig oftast svag och patetisk av att grina men hellre det än att känna mig svag och patetisk av att dricka.
I tisdags tog fixade jag in mitt trashy ass till örebro för AA-möte. Jag MÅSTE börja gå på mötena. Jag känner mig ju stärkt efter dom. Jag förundras över hur ett gäng främlingar i olika åldrar kan sätta ord på mina känslor. Jag var så rädd första gången att jag skulle bli uttittad och att folk skulle tänka ”Vad gör HON här, hon är ju så ung. Vad vet hon om Alkoholism?” Jag börjar inse mer och mer att sjukdomen inte har en ålder. En beroende människa kommer alltid vara en beroende människa. Utan att veta om det så var jag redan alkoholist redan när jag drack min första öl. JAG triggade igång sjukdomen redan när jag var barn. Och sjukdomen ligger ju inte endast i alkoholen. När jag ser tillbaka på mitt liv och verkligen rannsakar mig själv så är det ju så att alkoholen är ju inte det enda jag har missbrukat. Alkoholen har dock varit det billigaste och lättillgängliga alternativet.
Det känns som att bloggen börjar bli enformig och mer eller mindre en återupprepning av allt som händer omkring mig nu, men samtidigt känns det lättare att få ner tankar på ”papper”. Det är så mycket som finns där under som bubblar och tankar som kommer upp, och jag måste liksom rannsaka mig själv på djupet. Om jag inte ser tillbaka på händelser och situationer i mitt liv så kommer jag tyvärr göra om samma misstag gång på gång. Jag skräms över hur ärlig jag har blivit. Vad dumt det där lät, men jag har blivit ärligare. Jag har insett mitt missbruk och jag har öppnat hela mitt hjärta och mitt liv när det kommer till missbruket. Jag svarar idag ärligt på frågor om alkoholen och av någon jävla anledning så känner jag behovet av att berätta för de människor jag utnyttjat på ett eller annat sätt att jag har utnyttjat dom.
Alkoholen är lömsk. Dessutom så in i helvete stark. Det är skrämmande att jag måste vara så mycket starkare.
När jag var 12 år gammal så vart jag förälskad för första gången. Den förälskelsen växte sig starkare genom åren och snart hade jag hittat min största kärlek i livet – Alkohol! Det har varit en stormig relation. En destruktiv relation, och ändå har jag värdesatt den kärleken högre än kärleken till familj, vänner och pojkvänner.
Stefan är den första någonsin som lyckats komma under skinnet på mig. Han är den första som har kunna konkurrera ut alkoholen. För första gången i mitt liv så hittade jag en människa som för mig betydde mer än fyllan.
I lördags sa vi saker till varandra som varken var trevliga eller ärliga. Jag var arg, och jag trodde att jag hade förlorat Stefan för alltid. När jag väl fick lugna ner mig så kom saknaden och tankarna. Tankarna på att ”aldrig” är en väldigt lång tid. Han sa att han aldrig ville se mig igen. Jag trodde verkligen att jag skulle klara av att hantera situationen. Jag trodde jag var starkt.
Redan när jag öppnade första ölen så tvekade jag. ”Tänk om” ekade i huvudet och sedan tog ”aldrig” över och jag drack. Jag ville inte vara den patetiska människan som satt hemma och grinade över en människa som jag försökte intala mig själv inte var värd mina tårar och istället vart jag den patetiska människan som söp mig full för att slippa känna. För att inte visa mig svag gjorde jag mig automatiskt till svagast på skalan över svaghet. Jag klarade inte av att hantera förlusten av en av de människor som för mig har kommit att betyda världen.
Om det var värt det? Det finns två olika svar på det. Nej, det var definitivt inte värt att såra alla de människor som har trott på mig och varit stolta över mina framsteg, när jag bevisligen inte har förtjänat det. Det var inte värt det med tanke på den ångest jag haft över mitt beslut. Samtidigt känner jag nu, mer än någonsin innan, att jag VILL vara nykter. Dom orden klingar så falskt till och med i mina öron med tanke på vad jag har gjort, men jag vet vad jag känner.
Varför väljer jag att vara ärlig när jag lika gärna kunde hålla det för mig själv? Enklaste svaret av dom alla: För att förtjäna någons tillit så måste jag vara helt och fullt ärlig. Jag ville börja med att vara ärlig för Stefan. Det var det svåraste jag någonsin gjort. Att se honom så sårad och så besviken gjorde mig förkrossad och jag förstår inte hur jag kunde göra så mot honom. Hans reaktion var precis som jag befarade, han ville aldrig mer se mig… igen.
Som den svaga, fega, patetiska människan jag är så vågar jag helt enkelt inte säga detta till mina nära o kära på det sättet som dom kanske förtjänar. Detta är enklare. Jag mår alldeles för dåligt över saker jag gjort och jag vet inte hur jag någonsin ska kunna möta mig själv i spegeln igen. Det enda jag kan göra är att säga förlåt från djupet av mitt hjärta och försäkra att jag ska göra allt för att detta inte ska hända igen. Jag vet att jag inte förtjänar stöd eller varma ord, samtidigt är jag inte mer än människa, med fel och brister. Men att veta att jag sårat alla som trott på mig och älskar mig krossar mig, men ärligt talat är det knappast så att jag förtjänar mer än så just nu.
Förlåt…
Allt blir ju inte alltid som man vill. Min värld vart ju mer eller mindre sprängd i bitar i helgen. Jag vill egentligen inte gå in på några detaljer över vad som hände i helgen. Det finns inget som kan göra saker ogjort och man kan heller inte ta tillbaka ord man sagt eller ta bort smärtan av de ord man hört. Det man däremot kan göra är ju att blicka framåt och hoppas på någon form av förändring, vad det nu än må vara för förändring.
Visst finns det väl något litet som sitter där inne i hjärtat och hjärnan som skriker ”ge inte upp”, samtidigt känns det som att det är dags att vakna upp ur drömmen, öppna ögonen och vara realistisk, trots att det gör så förbannat ont så jag tror jag sprängs innifrån. Men det ska göra ont, det är meningen…
På Onsdag är det möte. Börjar förmodligen jobba nästa vecka. Synd bara att jag måste träffa människan som kränkt mig och fått mig att känna mig liten och betydelselös. Sen vart jag faktiskt riktigt riktigt besviken över att jag inte fick det stället jag VILL jobba på, bara på grund av den där jävla mannen.
Jag antar att det lixom aldrig är riktigt okej för en människa att må bra. Det är precis som att om en människa mått alldeles för bra under ett kort tag så måste blixten slå ner. Hela världar ska vändas upp och ner och planeter ska sprängas. Det är ungefär så det känns. Min planet sprängs. Allt som jag jobbat så hårt för sista året smulas sönder framför mina ögon. Det är väldigt svårt när man inte kan värja sig, och när man dessutom inte har sina invanda försvarsmönster. Jag vet lixom inte alls hur jag ska hantera de situationer jag ställs inför. Allt var så mycket lättare när hela livet var invävt i en jävla dimma. Ölen kunde man lita på. Fyllan var alltid densamma. En flykt från mig själv och en flykt från de tankar eller de känslor som sårade mig. Helt plötsligt är jag tvungen att känna ALLT. Det kommer inte gå… Jag vet det nu. Jag kommer misslyckas.
Fan, är jag verkligen redo att ge upp? All jävla skit för ingenting. Ja, idag är jag nog det. Jag är färdig nu. Det är liksom ingen idé att ens försöka. Försöka sluta dricka för att få någon form av framtid med den jag älskar och kunna uppnå de drömmar jag satt upp i mitt eget huvud. POFF- borta! Få ett jobb som jag VILL ha och där jag känner mig välkommen. POFF-borta! Vänner?! POFF-borta! När jag var ständigt full så visste jag åtminstone vad jag hade att förvänta mig! Att hitta någon som älskar mig, skaffa jobb och barn, är tydligen ALLDELES för höga krav! Det enda jag önskade mig var en framtid.
Känner mig som människa idag igen. Var skönt att få prata av mig lite o sova i en annan säng än min egen. Även rätt mysigt att vakna av att någon pussar på en.
Hoppas att det blir som jag vill ikväll. Annars vet jag ta mig fan inte vad jag ska hitta på. Klarar fan inte av att sitta en hel fredag och stirra in i väggen helt själv.
Förresten, jag dog fan lite när jag kom hem imorse. Har käkat räkor för några dagar sedan och självklart slängt räkskalen i soporna, men med min bristande aptit så har det inte blivit mycket sopor sista tiden. Kan tala om att räklukten som slog emot mig när jag öppnade dörren var ungefär lika trevlig som gonoreé. Gjorde rent råttburen och sprang sedan ut o slängde allt som skulle kunna lukta skumt, men det känns som att lukten lixom inte riktigt vill försvinna. Och helt plötsligt längtar jag tillbaka till den stora dubbelsängen och starka armar om mig och morgonpussar i pannan. Det är vid sånna tillfällen det inte ens är svårt att kämpa vidare! <3
